Tiden har sprungit iväg, förra gången jag skrev fick Cosmo gå 5min per dag men idag när jag skriver kan jag med glädje skriva att vi hoppar igen. Cosmo har aldrig varit så fin som han är nu, han är glad, sprallig och pigg! Banan är inte alls samma pest och pina längre, han är pigg och glad och gör allt till 100 %. Känslan att han är lycklig gör mig så extremt glad! Skulle göra vad som helst för denna fina häst! 

 

Förra träningen insåg jag att hans träns inte alls är något för honom, han kan inte röra sin mun hur som helst osv, inget som jag ser positivt.. så jag bestämde mig snabbt för att beställa ett nytt till honom, beställde från Perfect sit of sweden för att få det skönaste möjliga. Så nu har jag köpt ett träns som ska underlätta tryck på nerver & ligga perfekt vid öron och käke, allt kändes så mycket bättre. 

 

Har även börjat variera bett på honom, rider honom 3 gånger i veckan på hackamore för att han ska få avlastning från munnen, inte för att han inte trivs med bett eller att jag behöver slita i honom. Mer för att han ska slippa gå med ett bett i munnen varje dag. Dom andra 3 dagarna han går får han gå med sitt vanliga tredelade bett som han verkar tycka om. Funderar dock på att prova ett lite tjockare och se om han tycker om det mer. Det är ett mysterium med bett, vill att han ska ha det bäst som han trivs med och inte bara det jag kan rida på. Han ska trivas med min hand och hans mun. 

 

Kan även skriva nu att vi har anmält oss till vår första tävling. En liten blåbärshoppning den 14/6 på vår hemma förening där vi ska hoppa 80cm. En lugn början för oss två, inga krav, ingen press. Vi ska bara ha roligt och komma oss tillbaka på banan. Dom senaste gångerna vi har hoppat har han varit en helt annan häst. Från att behöva ha hjälp med ridning, styrning, viljan har han nu kommit på att han vill fixa allt själv. Min ridning ska alltså ändras helt nu. När jag vänder upp på ett hinder får jag inte röra det minsta i hans mun. Han vill tänka själv, han vill klara det själv. Det är helt fantastiskt att han har kommit på att han kan själv & att han vill att jag ska lita på honom. Ja, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan han ger mig. Han är helt underbar, min alldeles egna Cosmo. 

 

 

Nu får Cosmo börja promeras 2 gånger dagligen i ynka 5 minuter. Men det är bättre än inget, och det går framåt! Igår var första gången vi gick våra första steg utanför stallet, till en början gick det bra men slutade med katastrof då han gjorde en show med att flyga rakt upp och sen landa på sidan av sig själv, paniken i mig var hemsk men en lite förvirrad Cosmo ställde sig upp igen, skakade av sig själv och gick helt normalt igen, PUH. Ett tag trodde jag att det var över, men han är stark min prins! Däremot idag när vi promenerade gick jag bara runt i stallgången med honom, fram och tillbaka, runt, runt. Men lika glad var han ändå av att komma ut från den där tråkiga boxen. Så nu ser jag ljuset på den långa vägen tillbaka, tittar på papperet där hans ''rehab'' från veterinärerna är skrivna. Och om en vecka ökar vi redan på 5 minuter 2 gånger dagligen. Och ytterligare efter dom 2 veckorna. Det känns bättre i mig själv nu, som en liten lättnad! Äntligen kan jag pyssla, promenera och spendera tid på ett annat sätt med min häst igen. Äntligen! 

Räknade även ut att det ungefär är 8 veckor tills han får gå ut i en storhage igen & även bli riden i trav lite smått. 8 veckor är rätt lång tid, men förhoppningsvis går tiden fort! 

 

 

Nu är det gjort. huvva. Ränkade ner dom sista 5 minuterna innan veterinären kom in genom stalldörren. Hon gjorde bedömingen att han kunde flyttas. Har aldrig varit så orolig, skakis och osäker. Cosmo var iallafall den bästa som vanligt. Har inte varit utanför boxen en enda gång sen han blev sparkad, gick ut genom stalldörren & tittade på transporten och klev in lugnt och försiktigt trots att det var en ny transport. Det är fantastiskt vad duktig han är! När han var lastad och klar så bröt jag ihop. Rädslan var hög, jag var livrädd att han skulle hitta på något dumt i transporten trots att jag vet att han alltid har varit lugn i transporten tidigare. Satt i framsätet i bilen och hypervetilerade av skräck..

 

i 30/km körde vi till veterinärstationen. Pappa är verkligen duktig på att köra. Ingen skulle nog ha gjort det bättre. Framme vid stationen klev han ut lugnt och försiktigt, gick direkt in till röntgen rummet och där fick han lite lugnande för säkerhetensskull. Bilder togs från alla möjliga håll och Cosmo stod med sitt huvud mot min mage och andades  med stora djupa andetag.

 

Efter alla bilder var tagna fick vi äntligen veta hur allt låg till. Cosmo har en ordentlig spricka i överarmen. Som tur är så är det inte vid några senor eller muskler. Att höra att det finns en chans gjorde mycket. Nu är det ytterligare 3 veckors boxvila som gäller för starka C. Hans ben hade börjat ta ihop men dem kunde fortfarande så frakturen på röngten. 

 

Hemvägen gick också bra, C gick in i transporten men med lite funderingar, men jag lät honom stanna till, tänka, titta sig runt och tänka lite till. Efter en stund lunkade han in och ställde till sig. Avlastingen gick också bra, skötte sig hur bra som helst! En överlycklig Cosmo klev ur transporten för att gå dom där 10 meterna in i stallet. Cosmo tänkte dock inte som jag tänkte med ett steg i tagen, han var lycklig så han gick bara på med öronen spikrakt framåt med glimten i ögonen, som att han redan var frisk nog för att gå ut. Som att han försökta säga, ''jo men kom igen nu, jag vill inte vara inne längre'' Men väl i boxen ställde han sig lugnt i boxen och intog sin plats. 

 

puuuuh... vi klarade allt. Cosmo skötte sig så otroligt bra och jag är så stolt och så glad att Cosmo är min. Han är världens bästa oavsett. Vi har en lång väg tillbaka men just nu är jag bara så otroligt tacksam att det finns hopp om honom och att allt verkar läka som det ska. Den här individen är den starkaste jag vet. 

 

 

Sitter och drömmer mig bort litegrann. På att få rida igen, att få busa med min buse och bara göra det jag trivs bäst med. Det var längesen jag red överhuvudtaget nu. Har blivit erbjuden men det är som inte samma sak. Det är Cosmo jag vill umgås med, det är inte själva ridsporten som intresserar mig just nu. Min fina, envisa, positiva, starka individ, låt det gå fort nu så vi kan leka och busa snart igen. 

 

4 veckor & 3 dagar har gått sedan Cosmo klev in i stallet på 3 ben. Med veterinärernas val har vi avvaktat med att förflytta honom till stationen för röntgen. Men imorgon är det dags, Veterinären kommer till stallet vid ett & då ska hon bedöma om hon vill att vi ska lasta och köra honom till stationen eller om vi ska avvakta ännu mer. Jag tror dock att vi kommer förflytta honom imorgon då han nu stödjer mer på benet och går på det mer. Men jag är orolig. Frågan är om jag ens kommer få någon sömn inatt eller om jag kommer ligga och fundera på hur vi ska göra allt. 

 

 

 

.

Inget större har hänt på hästfronten. Cosmo är fortfarande på boxvila, han tar det rätt bra trots att han inte längre går på smärtstillande. Tempen har hållt sig nere & han verkar klara sig rätt bra trots hältan. Det är fortfarande tungt att se honom stå där, men det går om jag stänger av dom där jobbiga känslorna och tar till modet & hoppet istället. Igår var det en vecka sen han kom in från hagen. Känns som det var månader sen, det är jobbigt med denna väntan, tiden går inte vidare fort. Men jag är glad att han är han och hur han hanterar situationen. Han är en stark individ.  

 

 

 

 

 

Dricker kaffe & ska snart bege mig upp till stallet för att mocka första gången för idag. Igår var jag iväg till stallet 4 gånger för att titta till honom, vilket jag så klart inte behövde. Han stod och vilade eller åt dom gånger jag kom. Medicin ska han också ha, sen får vi se om lindan sitter bra eller om den måste lindas om. Det känns som om dom här 3 veckor kommer gå riktigt sakta. 

 

 

 

 

 

Okej, för att förtyderliga allt som har hänt. Cosmo vart sparkad i Fredags, kom in på 3 ben i stallet. Veterinären har varit och tittat på honom & hon gjorde en bedömning att han kanske har fått en spricka i benet. Lite ovanför knät på sidan.. Tanken var att ta honom till veterinärstationen för att kunna göra en röntgen inom dom närmsta dagarna, men för säkerhetens skull så kommer vi vänta med det 2-3 veckor framåt för att sedan kunna flytta honom med lite mer säkerhet. Cosmo äter smärtstilande så länge och har bomull och linda runt benet för att benet ska bli stadigare och att han ska röra på det så lite som möjligt. Febern kollas varje dag & ikväll låg den på hans normala 37,2. Han är piggare idag också, som jag skrev tidigare har han legat ner natten till idag.

 

Jag hoppas så klart att det inte är en spricka utan bara en ''jädra smäll'', men veterinären sa att det såg ut som om det vore en spricka. Så nu är det bara att avvakta 2-3 veckor framåt och hålla han lugn inne i boxen. Inget kul hästliv enligt Cosmo, som gärna tar några steg ut från boxen direkt jag öppnar. Men det finns inget att göra, håller alla mina tummar och tår för att allt är så lindrigt som möjligt. Vi har då inget flyt alls. Blir smått galen! 

 

 

 

Nyss kommit hem från prinsen. Hans elastriska linda runt benet är omlindat, han har fått i sig sin medicinkur för idag och han har blivit ompysslad med borstning. Han har legat ner inatt, vilket jag tar som en positiv grej. Han skulle aldrig ha kunnat lägga sig ner eller ta sig upp första dagen han kom in på grund av att han inte kunde ta hjälp av ena frambenet.

 

Pratade med veterinären imorse & betämde oss för att avvakta 2-3 veckor till för att kunna ta honom i transporten utan att vi ska behöva vara rädd att det blir värre. Att han kanske tar ett snesteg i transporten och då blir allt dubbelt så allvarligt än vad det redan är. Så just nu ser det ut att bli boxvila, smärtstillande och lindat några dagar till sen väntas det ännu 3 veckor med lindat ben och boxvila. Det är hemskt att gå och vänta men det finns inte mycket vi kan göra nu. Jag gör allt för att hålla humöret uppe, trots att det är tungt att se honom sådär. Men han ger mig positiv energi samtidigt. Så egentligen skulle jag vilja sitta i stallet hela dagarna, men ingenting blir bättre av det så vardagsgörat måste bli av ändå.

 

 

  

 

En ny dag med nya tag. Stallgänget samlade sig idag för att bygga om hagarna till i vinter. Cosmo kommer nu få gå med Robin i en egen hage, vilket jag är otroligt glad över. Han behöver inte stå själv & han får stå med det absolut bästa sällskapet.

 

Men just nu är det boxvila som gäller för C. Men nu efter hans utskrivna smärtstillande av veterinären verkar han kunna belasta mer på fram idag. Däremot har det sina nackdelar också, han snurrar runt precis som har brukar & känner redan att han vill gå ut från boxen direkt jag öppnar för att titta till honom. På tå hela tiden direkt det händer någonting. Tycker så synd om honom. Alla hans kompisar står ute i hagarna och äter medan han måste stå i boxen hela dagarna. 

 

I imorgon ringer jag veterinärerna igen för att kunna ta honom till stationen. Jag vet inte riktigt hur det ska gå, men på något sätt måste det gå. Blir tokig av att gå runt och vänta på ett säkert svar. Just det här väntandet är den värsta biten. 

 

 

 

Han ser rätt nöjd ut trots att han har skaffat sig en stor röd strumpa på vänster fram. Jag har nog aldrig varit med om en sån positiv häst trots alla motgångar och smärtor. Han gör det bra, han är bäst. 

 

Har varit och nattat Cosmo, mockat rent i boxen och fyllt upp med nytt spån, matat han med morötter & pysslat om honom med pussar och kramar. Han ser så nöjd ut jämt. Hans blick får mig att smälta. Han bara står där och tittar på mig som om han försöker säga ''kan vi hitta på något?'' ''vad ska vi göra nu?'' ''lek med mig''. Han är så oförstående om vad som har hänt trots att det har hänt han. Han försöker som bete sig som vanligt trots att han fortfarande inte kan stå ordentligt på vänster fram. Han snurrar runt i boxen precis som han brukar men med en liten annan teknik. Jag ser redan hur uttråkad han är av att spendera all tid i boxen, stackars liten. Önskar jag kunde uppfylla hans tankar om att gå ut och leka.

 

 

 

 

Vill inte gå in på några detaljer för än jag vet att allt är säkert. Men Cosmo och jag har en framtid att kämpa med, det är en sak som är säker. Jag vill säga att det kommer gå, jag vill säga att vi är tillbaka inom kort. Men det jag vill kan vara för mycket. Jag är som ställd, förstörd och försöker vara stark på samma gång. Vi klarar det här. 

Det känns bara som att jag vill så mycket men att jag bara springer i motvind. Att vilken väg jag än väljer så är det fel. Jag börjar ställa mig frågan ''vad gör jag fel?''  Det rinner tårar och jag vet inte vart jag ska vända mig.