Nu är det gjort. huvva. Ränkade ner dom sista 5 minuterna innan veterinären kom in genom stalldörren. Hon gjorde bedömingen att han kunde flyttas. Har aldrig varit så orolig, skakis och osäker. Cosmo var iallafall den bästa som vanligt. Har inte varit utanför boxen en enda gång sen han blev sparkad, gick ut genom stalldörren & tittade på transporten och klev in lugnt och försiktigt trots att det var en ny transport. Det är fantastiskt vad duktig han är! När han var lastad och klar så bröt jag ihop. Rädslan var hög, jag var livrädd att han skulle hitta på något dumt i transporten trots att jag vet att han alltid har varit lugn i transporten tidigare. Satt i framsätet i bilen och hypervetilerade av skräck..

 

i 30/km körde vi till veterinärstationen. Pappa är verkligen duktig på att köra. Ingen skulle nog ha gjort det bättre. Framme vid stationen klev han ut lugnt och försiktigt, gick direkt in till röntgen rummet och där fick han lite lugnande för säkerhetensskull. Bilder togs från alla möjliga håll och Cosmo stod med sitt huvud mot min mage och andades  med stora djupa andetag.

 

Efter alla bilder var tagna fick vi äntligen veta hur allt låg till. Cosmo har en ordentlig spricka i överarmen. Som tur är så är det inte vid några senor eller muskler. Att höra att det finns en chans gjorde mycket. Nu är det ytterligare 3 veckors boxvila som gäller för starka C. Hans ben hade börjat ta ihop men dem kunde fortfarande så frakturen på röngten. 

 

Hemvägen gick också bra, C gick in i transporten men med lite funderingar, men jag lät honom stanna till, tänka, titta sig runt och tänka lite till. Efter en stund lunkade han in och ställde till sig. Avlastingen gick också bra, skötte sig hur bra som helst! En överlycklig Cosmo klev ur transporten för att gå dom där 10 meterna in i stallet. Cosmo tänkte dock inte som jag tänkte med ett steg i tagen, han var lycklig så han gick bara på med öronen spikrakt framåt med glimten i ögonen, som att han redan var frisk nog för att gå ut. Som att han försökta säga, ''jo men kom igen nu, jag vill inte vara inne längre'' Men väl i boxen ställde han sig lugnt i boxen och intog sin plats. 

 

puuuuh... vi klarade allt. Cosmo skötte sig så otroligt bra och jag är så stolt och så glad att Cosmo är min. Han är världens bästa oavsett. Vi har en lång väg tillbaka men just nu är jag bara så otroligt tacksam att det finns hopp om honom och att allt verkar läka som det ska. Den här individen är den starkaste jag vet.