Har varit och tittat på ponnyhoppning hela dagen och känner mig mer motiverad till hoppningen igen. En stor del är tack vare en människa som alltid har funnits där som stöd gällande hästhoppningen.

 

Under en period har jag fått frågan ''Är du säker att Cosmo är det du ska ha?''  ''Du tror inte att du skulle komma längre med en annan''  ''du kanske skulle våga mer om du hittade dig en mer erfaren häst?''. Såna frågor som i mitt huvud låter blablabla, men ändå sätter sig i hjärnan. Jag köpte inte Cosmo för att rida i Globen, jag köpte honom för att det fanns något där, något som jag inte kunde sätta fingret på. Sen så kanske inte dom här åren tillsammans med honom har varit dom bästa alltid men jag ångrar inte en sekund att jag har han som min nu.

 

Han har gett mig så mycket, och han har en sån personlighet som får mig att le varje dag. Jag säger inte att det kommer bli lätt men vad säger mig att jag kommer vara lyckligare med en annan häst för mer pengar? Ingen. Den jag vill ha, har jag redan. Jag är nöjd med honom! Jag kommer kämpa för det jag älskar, hoppningen & samspelet mellan oss, sen får jag se vart det leder. Jag har inga krav längre.

 

Idag var första gången jag nämnde mina mål för någon. Jag sa att jag ville debutera 110 innan årets slut. Men det är slut målet, och innan jag tar mig dit finns det en del, del mål att nå på vägen.

 

Allt detta som jag skriver nu har jag bollat med Mari. Hon är en av dom som har stöttat mig otroligt mycket gällande hoppningen, både på ponny och storhäst. På något sätt så ger hon mig energi som ingen annan kan ge. Tack för allt! Fick gå hem med ett leende efter den här dagen och känner mig motiverad och positiv till hästeriet nu. Kom hem och kollade Cosmo i ögonen & sa i mitt huvud ''det här är bara vår början tillsammans''

 

Jag känner mig känslig, men oerhört glad över att ha människor som kan lägga fram saker så positivt. Hoppas att alla har en sån människa där ute, och om ni har det. Håll hårt i dom.