Det är som en första kärlek
Jag hade tänkt skriva lite om ponny tiden. Tanken att den är över kommer upp ibland. Ibland sorligare än andra dagar. Jag är glad att jag gjorde valet att sälja Robin till en helt underbar familj. Han står i samma stall som mig. Dom frågar mig om råd när det behövs och allt verkar gå super bra för dom. Jag är lycklig med hur han har det även fast saknaden är enorm vissa dagar. Min tävlingsponny är inte min längre. Och för det andra så är han allt förutom en tävlingsponny nu. Han har tagit pension, något han absolut förtjänar!
.
Jag kollar nästan aldrig på bilder på honom nu längre. Jag kan som inte.. Det blir en känsla som jag helst vill slippa men känslan går inte att beskriva, det är en känsla jag aldrig varit med om förut. Men han finns fortfarande i mitt rum, ett foto inramat i en vit ram, tre bukaler, 2 glasstenar och massor av rosetter, det är ungefär det jag har kvar. Alla bilder på datorn gör ont att kolla på, det var ändå mitt livs största framsteg från 80 cm på klubbtävlingar till att tävla nationell och klara mig runt i msvB på 4 fel. Om jag inte hade haft Robin i genom alla år hade jag aldrig varit den jag är idag.
.
Drar igenom några bilder som får mig att minnas våran tid lite extra.
.
Även fast du ägs av en annan älskar jag dig precis lika mycket som när du var min egen.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
En tiden jag aldrig kommer glömma.
.
.
.
.
Sista rundan tillsammans.. En historia värt att minnas.
Kommentarer
Trackback
