När jag gick till stallet ikväll fick jag vara med om ett hejdå. Purro har varit ute på annons under några dagar och L hade berättat för mig att dom skulle komma och provrida idag. När jag kom till stallet för att ta in dom höll dom på med att lasta P. När alla hästar var inne och jag hedde ut hö fick jag se 2 krossade hjärtan på en och samma gång, först och främst L som egentligen inte ville sälja honom men hon var tvungen då det inte fungerade med allt runt om. Och hennes dotter på 4 år som var minst lika ledsen. 
.
Det gjorde tvär ont i mig när jag gav L en styrke kram. Jag vet hur det är när hästen står och gnäggar i transporten och sen bara börjar rulla bortåt, jag vet också hur det är att stå och bita ihop och försöka vara stark medans dom nya ägarna fortfarande är kvar. Även fast jag var så pass liten, (11-12 år) så minns jag ändå hur jobbigt det var att säga hejdå till min shettis som skulle få åka hem för sista gången. 
.
Det är tungt med farväl, det är tungt att släppa något som håller en runt hjärtat så hårt. I samma sekund som det gjorde ont i mig ikväll slog tanken mig att jag aldrig skulle klara av att sälja Cosmo, han gör mina dagar och han har en sån stor personlighet. Ne, ursch vad tråkigt att det ska bli såhär för andra. Cosmo förlorade också sin hagkompis då han stod med Purro. Så nu får vi se, 2 lediga stallplatser finns hos oss nu (en av dom är bokad men tjejen har inte hittat någon ny häst ännu sen hennes förra.) så det är bara att vänta och se vem nästa person & häst är. 
.
.