ps. jag jag har en överraskning snart, hoho''

.

Sitter här med tårar i ögonen. Fick den här kommentaren av en vän ikväll. Jag vart rörd på något vis, eller jag vet inte om det rätta ordet är just rörd men jag kunde inte hålla tillbaka mig själv. Det är så fint att det finns människor som tror på en, någon som försöker peppa en igenom saker. Just det här har tagit väldigt hårt på mig.

.

Har inte skrivit så mycket om hur jag känner pågrund av att jag själv har försökt stänga ute hur det egentligen känns. Men för mig genom alla år har jag haft mina mål inom hoppningen. Jag har haft en ponny som upp till MSV (1.20) med utan några större rädslor, och när jag sen sålde honom och började på en ny kula med min älskade C så har vi dansat på moln tillsammans, vi har tagit oss från att knappt vilja galoppera till att hoppa fina rundor på 1m förra året när han var 4. I år hade jag satt upp mina mål, och mina drömmar. Jag hade drömmar om att kvala till breeders för 5åringar. Och jag hade som mål i år att han skulle tävla 1.10 iallafall. Jag vet inte om ni kan hålla med mig i det här men om man så länge har jobbat för ett mål som sedan bara förvandlas till något ''omöjligt'' i huvudet så blir man besviken, (iallafall så blev jag det). I mitt huvud är det inte själva grejen att jag bröt mitt nyckelben, i mitt huvud är det mer att jag alltid har tyckt att hoppningen har varit helt underbart.

.

Jag har hopptränat 1 gång i veckan för tränare och det är det jag har sett fram emot, jag har levt på känslan efter träningarna, jag har sett framemot att fara och tävla, att gå in på banan och hoppa en fin runda & att utvecklas. Jag är rädd att jag inte ska tycka det är roligt längre, jag är rädd att rädslan inte kommer släppa. Spelar som ingen roll just nu om jag tänker att jag har tagit hur många språng som helst i mitt liv utan att det här hänt något, jag har hakat upp mig på kraschen, jag har hakat upp mig på hur det kändes just innan vi hoppade av, jag har hakat upp mig på hur jag tänkte att det går åt helvete. Men jag har inte gett upp än, jag är bara så besviken att jag är så feg. Jag ska klara det, jag och Cosmo ska klara det. Jag ska vinna över min rädsla, tiden får säga när. 

.

.

.

Jag är rädd att jag kommer ge upp,

att jag inte vågar göra det jag en gång alltid gjorde mig så lycklig.

Att inte känna på samma sätt av ett underbart språng.