Det finns så mycket jag vill skriva om nu, men jag börjar nog med att skriva om tävlingarna i helgen. Men innan jag börjar måste jag bara säga att jag är så lyckligt lottad att jag har sån underbart fin unghäst. Oj så lycklig jag är! 

Lördagens 1m: Har aldrig varit så nervös som jag var då, skakade och kände hjärtat i halsgropen. Jag sa till och med att jag inte visste om jag skulle hoppa, jag skulle börja hoppa ettan sen kanske jag skulle gå ut. Men det vände på banan, 1an gick bra, sen fortsatte hela banan med att jag backade in Cosmo i varje hinder, men med Cosmos inställning gick det. Han hade en positiv energi och hoppade hur jag än råkade lägga honom. Han skötte sig strålande med andra ord. Slutade med 4 fel på andra hindret, på grund av att jag la honom i botten. Men jag var så nöjd. Och när jag kom ut från banan så släppte all nervositet, all min rädsla och tårarna började rinna, och jag hade äntligen klättrat över ännu rädsla. Känslan jag hade efteråt är som obeskrivlig. Cosmo var bäst och jag kunde inte känna mig mer nöjd. 

.

Söndag: 1m: Var mindre nervös till den här klassen, red fram Cosmo på framhoppningen. Gick bra ett tag tills han började sparka i vartannat galoppsprång. Jag red fram honom varje gång han sparkade men så fort jag samlade ihop galoppen igen började han bocka och sparka. Men jag hoppade fram och det gick bra på hinder. Svårigheten var att hitta rytmen bland alla dessa bockningar och sparkar som han gjorde. 

 

På banan började jag med ettan, märkte då att han inte riktigt var med mig, så han petade första bommen, vände upp mot 2an, kom jätte nära, blev ett pet där också. Sen var det en böjd linje till 3an. Fick inte med mig Cosmo på vänster sidan så han sprang helt enkelt förbi hindret, vilket han aldrig har gjort förut. Tog om det med lite osäkerhet och började backa, han stannade igen. Efter de stoppet började jag tänka, hur rider jag egentligen, såhär kan jag ju inte rida? Tog till mina horn och det var då han började hoppa. Jag kunde rida precis som jag hade ridit honom tidigare innan olyckan. Jag måttade inte sprången utan jag red bara på, han hoppade super fint. Stora luftiga språng och rättade sig bra över dom han kom lite fel på. Sista linjen kom och han hoppade super på första oxern, och mot sista hindret (räcke) blev han lång, och vi tog med oss det i hoppet. Han rev. Men när jag gick ut från banan var jag glad. Jag var glad att Cosmo sa emot & stannade, för om han inte hade visat att det inte gick med att backa på varje hinder en dag till så hade jag garanterat aldrig ridit så bra på resten av banan. 

 

Så man kan säga att Cosmo var klok och visade mig att jag måste börja rida igen. Han ställde upp för mig till 110 procent dagen innan då jag var jätte nervös och la honom nära hela tiden så jag kan inte begära att han skulle göra samma sak en dag till. Jag är nöjd över helgen. Trodde aldrig jag skulle vara nöjd över så många fel men det är jag. Tack vare att det blev som det blev kunde jag släppa min nervositet och tankar och börja rida som jag gjort tidigare istället. Cosmo gav mig helt enkelt ett wake up call. Ibland så räknas inte felen som man gör, det viktigaste är ändå känslan & att man vet varför. 

.

.

.