GÄVLE Malla Lundberg är 13 år, väldigt sjuk och väldigt stark. Under hela sitt liv har hon kämpat mot ständigt nya, snabbt växande tumörer. Hittills har hon tio operationer bakom sig. Två gånger har hon förlorat allt hår. Hon har alltid ont.

.

I helgen tävlar hon som yngsta deltagare i Gävle ryttarsällskaps elitlagstrupp på Bilmetro Horse Festival.

Hon rider hästen Callaway, eller Calle, som är väldigt stor, även för att vara just en stor häst, 183 centimeter. Det är ovanligt att en så ung ryttare tävlar på en stor häst.

– Jag har haft två ponnyer in­nan. Sen fick jag största hästen i stallet. Perfekt, säger Malla.

Men hennes hjärnkirurger och neurologer i Uppsala är inte överdrivit förtjusta i Mallas stora kärlek till hästhoppning.

Mallas skallben är lappat och lagat flera gånger efter att tumörer växt ut genom benet och ”ätit” hål. Hennes öra är återuppbyggt efter att hörselgången kollapsat av tre tumörer. Men Malla har sin egen livsfilosofi.

– Jag dör hellre på hästryggen än i en sjukhussäng. Då har jag ju i alla fall levt och fått göra det jag älskar.

Samtidigt är det väl känt inom vården att djur är bra rehabilitering.

– Vi hade nog inte skaffat den första ponnyn om hon inte varit så sjuk. Vi såg hur hon levde upp. Och med hästarna kan hon bara vara tyst, behöver inte säga eller förklara något när det känns jobbigt. Och när hon har legat på sjukhus eller varit sjuk hemma så är det för att vara tillbaka i stallet hos hästarna som hon har kämpat för, säger Mallas mamma Linda.

Det var när Malla just hade fyllt ett år och tagit sina första steg som Linda kände en ärtstor knöl bakom hennes öra.

På BVC fick föräldrarna beskedet att alla barn hade körtlar som svällde då och då och att det inte var någon fara. Men knölarna blev fler. På barnkliniken kunde läkarna inte förstå vad det var.

Linda såg att Malla hade ont. Hon slog sig på halsen, ojade sig och satt och gungade fram och tillbaka. Men läkarna sa bestämt att Malla knappast kunde ha ont av knölarna.

Men till slut lämnades Mallas fall över till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där fler symptom upptäcktes.

Små tumörer spred sig likt bläckfiskarmar utanpå Mallas skalle. Det visade sig att tumörerna visserligen var godartade, men växte på nervbanorna där de gjorde stor skada och gav Malla svåra smärtor.

Tumörerna spred sig från skallen, ner under nyckelbenet, mot hjärtat. Några växte in i halsen och täppte till svalg och andning. Läkarna kunde till slut konstatera att Malla hade neurofibromatos, även kallad von Recklinghausens sjukdom.

Sedan dess har det blivit tio operationer. Den största för några år sedan då Malla fick en stor cysta på lillhjärnan som buktade ut ”som en ägghalva” i nacken.

Eftersom lillhjärnan styr motorik och balans kunde Malla då varken gå eller stå och hade svår yrsel. Hon tog sig inte till skolan men hon kämpade för att sitta på sin ponny.

– Hästarna bryr sig inte om om jag är sjuk eller inte. De förstår inte sånt, de bara finns där, säger Malla.

Hon tränar sex dagar i veckan om hon klarar av det. Ofta är hon i stallet även den sjunde dagen.

Det senaste året är det första operationsfria året sedan den första operationen. Men medi­ciner måste hon ändå äta hela tiden. Hennes hår har växt ut och på ytan ser hon ut som vilken frisk 13-åring som helst. Men kanske har den ständiga kampen gjort henne visare än många jämnåriga. För två år sedan fick hon även diagnosen skolios.

– Du vet, jag kan bara tänka på att försöka leva i dag. Just i dag är det ganska bra, men jag har bra och dåliga dagar. De dåliga kan jag inte göra någonting, säger hon medan Calle buffar på henne för uppmärksamhet.

Ett tag var prognosen att hon nog inte skulle klara av högstadiet, men hon kan snart lägga årskurs 7 bakom sig. Drömmen är att gå ridsportgymnasiet i Strömsholm.

– Det siktar jag på, säger hon och ler.

Just nu väntar hon på ytterligare en hjärnröntgen efter att ett nytt litet hål på sidan av skallen har upptäckts. Men Malla väljer att tänka på helgens hopptävlingar i stället för sjukdomen.

– Det är första gången jag hoppar nationellt. Jag ska hoppa 1,10 och 1,20 på torsdag, 1,20 på lördag och 1,25 på söndag. Det känns ganska högt. Nu tävlar jag med vuxna, det är mer på riktigt. Men jag är inte nervös. Jag vill bli bäst, helt enkelt.