Har aldrig riktigt skrivit om Robin i den här bloggen eftersom den egentligen är till för Cosmo men efter många om och men och mycket tittande på videor på honom ikväll har jag bestämt mig för att skriva ett inlägg om min kära fina vackra bästa d-ponny genom tiderna.. Inlägget lär dra iväg en hel del men för mitt eget bästa vill jag minnas det här med både bilder och video och det är ingen lag att ni ska behöva läsa detta.
.
2006 köpte vi honom av en familj från Vännäs. Jag hade ridit honom ett år tidigare och var helt dödskär i honom, i början visste jag inte att han skulle bli min, jag fick se massor som var och provred och det tog på krafterna att se någon annan än jag sitta på honoms rygg då jag äntligen funnit en ponny jag fick ta hand om varje dag. Efter 4 provridningar med inga resultat ringde Anki pappa en middag en fredagkväll och pratade på, jag trodde att Robin var såld och att det var dags att fara dit och säga hejdå. Jag minns att pappa la på telefonen och satt sig vid bordet igen, jag var en minut från att gråta när pappa sa: '' Erika, vi ska köpa Robin ''. Just dom där orden var dom finaste orden jag hört. Jag skulle få en alldeles egen häst som jag skulle få ta hand om, JAG lilla Erika.
.
.
-
.
.
Till en början när jag hade honom hade vi inga mål, jag hade ett mål att få en häst och det hade jag fått, jag levde för att gå till stallet tidigt på morgonen och kolla honom i ögonen, jag levde på att rida ut i skogen och bara vara nöjd för att ha honom som min egen. Genom åren utvecklades vi tillsammans, vi började träna för olika tränare som Anna-Lena Svensson, Terje, Eva Jonsson, Carolina Määttä. Vi deltog senare också i div 2 lag för Vännäsryttarförening.
.
.
.
Vi fortsatte klättra och allt fortsatte sakta framåt, vi debuterade våran första Lb(1m) till våran första La(1.10) och sedan till det vi trodde var omöjligt. Msv(1.20). Som sagt så hade vi inga planer med att gå långt inom någon sorts sport men när både jag och Robin älskade tävlingsbanorna så fortsatte med det vi tyckte va roligast och det var hoppningen vi brann för tillsammans. Tränarna började tro på oss mer och mer efter våran utveckling tillsammans och vi fortsatte tävla lag och vi fortsatte plocka rosetter tillsammans.
.
.
.
Våran karriär inom hoppningen var aldrig självklar. Robin var en ponny som man var tvungen att rida på ett speciellt sätt innan tävling för att kunna ha allt under kontroll, man kunde aldrig heller förvänta sig rosetter på varje tävling då han inte var/är den hästen som hoppar upp sig och är rädd om sig själv som andra hästar är. Jag minns en gång när vi skulle fara och tävla i Lycksele, jag pratade med Carro, (min dåvarande tränare) och sa att jag blir så besviken för att han sällan gör sitt bästa även fast jag rider honom på rätt sätt. Den helgen fick jag ångra det jag sa då vi i Lycksele hade placeringar i alla klasser, vi vann AC-BD cup tillsammans och jag var överlycklig!
.
.
Vi fortsatte våran karriär med några nollar, några 4felare och ibland mer men efter varje tävling var jag alltid lika lycklig, han var den snällaste ponnyn att hantera när det gällde besiktining, lastning osv. Han var aldrig nervös och fick mig att känna mig trygg när jag gick in på banorna.
.
-
.
-
-
-
-
-
-
Efter fina år tillsammans vart vi erbjuden att delta i Elitlaget för Umeåryttarförening och vi tackade ja. Vi hade ett fint lag med bra lagkamrater, resultatet var inge vidare men det var en upplevelse att höra dom skrika på en innan start. (fick nyss rysningar). Vi kämpade oss till sista omgången då Robin fick mugg och inte kunde delta överhuvudtaget men ja kommer aldrig glömma vilken känsla det var att bara bli uttagen till Elit när vi till en början inte ens hade en plan på att tävla hoppning överhuvudtaget.
-
-
-
-
-
-
-
Näst sista tävlingen tillsammans minns jag som igår. Det var i vindeln, jag skulle hoppa Lb och msv för sista gången. När jag gick in på Lbn hade jag bara tanken om att ha kul, han var super fin och fixade allt perfekt. Jag kände hur fint han lyssnade och allt bara flöt på:
-
.
I MSV var jag inte heller så speciellt nervös, jag hade kvar känslan från lbn och vi gjorde den finaste rundan på msv någonsin tillsammans, vi slutade på 4 fel och jag grät av glädje. Att få avsluta MSV på det sättet var verkligen det jag ville göra.
-
.
.
Bilden ovan är bilden från vår sista tävling tillsammans på Umeåryttarförening. Jag har aldrig hyperventilerat och gråtit så mycket innan, på och efter banan i hela mitt liv. Jag kunde knappt andas när dom sa varsågod och rid och när jag stod och väntade i gången för att gå in på banan var det en gubbe som kom fram till mig och sa '' du behöver inte vara orolig att det går dåligt det är inte högt och ni är duktiga'' och då svarade Mari som stod bredvid mig och strök mig på benet '' det är inte höjden hon är rädd för, det är hennes sista tävling tillsammans men den här hästen''. De var det jobbigaste av allt, jag hade hunnit tänka efter och jag insåg att det där var sista gången jag gick in på en bana tillsammans med honom. Som ni ser på bilden slutade iallafall våran sista tävling bra tillslut även fast det var mycket tårar inblandade. jag minns bara hur alla som skulle sälja sin häst efter tävlingen grät när vi red förbi varandra efter ritterna..
-
.
Videon ovan är våran sista LA tillsammans, man ser hur jag hänger på hans hals på väg ut, hur jobbigt allt var.. jag klarar knappt av att kolla på det nu ett år senare. Jag ångrar inte en dag med denna ponny.
-
,
Jag skulle kunna sitta och skriva i dagar om jag ska berätta om alla minnen tillsammans istället avslutar jag med att säga att jag aldrig har gråtit så mycket glädjetårar än när vi har haft våra bästa stunder tillsammans. Nu lever jag på minnena hur jobbigt det än är. Jag saknar honom varje dag men jag övertygar mig själv att han har det bra och det har han, han är bara inte min längre, det är nog det som gör mest ont. Fina R. Nu märker jag hur lätt jag har för att gömma saker för mig själv, det här är ju faktiskt det jobbigaste jag har varit med om och att titta tillbaka gör mig både glad och ledsen. Där har ni iallafall en historia, en historia jag aldrig kommer glömma. Som jag alltid har sagt, världens finaste Robin.
